Så här går det oftast till när man börjar i psykoterapi. Terapeut och patient talas vid i telefon och bestämmer tid för ett första samtal. Terapin inleds med att man träffas en eller ett par gånger med syftet att ta reda på två saker. Dels om patienten tror och känner att hon eller han skulle kunna ha förtroende för terapeuten och trivas i ett samarbete, dels om terapeuten tror sig kunna vara till någon hjälp för patienten.

Nu kan ett samarbete som inte är bestämt i tiden påbörjas. Terapin går då ut på att man tillsammans försöker förstå hur patientens problem ser ut, hur svårigheterna hindrar henne eller honom i det dagliga livet, men också vad de kan tänkas ha sin grund i. Det är inte psykoterapeuten som talar om och förklarar vad patienten har för problem, utan patienten kan ta upp och tala om precis vad som helst, i nuet och i det förflutna. Tillsammans försöker man passa ihop bitarna i det komplicerade pussel som är ett liv. Terapin har inga förutbestämda gränser, vare sig i tid eller vad man vill ta upp och tala om. Möjligheten att på djupet få tala om sina svårigheter och mötas av förståelse och odelad uppmärksamhet från terapeuten, är kanske det som är mest verksamt och läkande i terapin.

Patienten kan också från början koncentrera sig på ett avgränsat problemområde. Det kan gälla sorgen efter en anhörig som dött, en skilsmässa, en fobi. Då bestämmer man sig för att träffas ett visst antal gånger och lägger tonvikten på just detta problem.

I den psykodynamiska terapiform jag arbetar, är relationen, samarbetet, mellan patient och terapeut av stor, ja avgörande, betydelse. Men det är ett samarbete där patienten har initiativet och har möjlighet att så fritt som möjligt ge uttryck för sina känslor och tankar.

Du har säkert lagt märke till att jag skriver “patient”. Det låter som någon som är sjuk. Så ser jag inte saken. Den som söker sig till psykoterapi är en person med livsproblem av olika slag. Jag använder ordet patient i dess ursprungliga form, dvs “någon som lider och uthärdar”.

”Inte bestämt i tiden”, skrev jag här ovan. Naturligtvis är psykoterapin alltid tidsbestämd i ett avseende: Man träffas regelbundet, vanligen en gång i veckan eller var fjortonde dag och fyrtiofem, femtio minuter varje gång.

Landstingen träffar avtal endast med ett litet antal terapeuter, som då kan erbjuda sina patienter terapi till reducerad kostnad.  Privatpraktiserande psykoterapeuter utan sådana avtal är därför tvungna att ta ett patient- eller handledararvode, som täcker deras löner och omkostnader. Dessa arvoden kan variera.

Den legitimerade psykoterapeuten har strikt tystnadsplikt och sekretess. Inget av det man talar om i terapin förs vidare.